Vadå avatarer och rollspel?

Det är inte helt lätt att gå i bräschen för något nytt. Under konferensen Virtual Worlds and Narrative Minds i Tammerfors (21-22 maj 2013) presenterade Katrina Fong sin forskning kring hur spelare identifierar sig med sin karaktär i ett spel. Hennes presentation väckte många frågor bland publiken och det märktes hur mycket forskning som saknas kring avatarernas funktion för spelarens medvetande. När vi rollspelar så tar vi på oss ett annat ansikte och en annan kropp. Det här påverkar i sin tur vår empatiförmåga med denna karaktär. I Fongs fall var det hjältinnan Lara Croft som skulle rädda sig själv från en öde ö. För den som inte känner till Lara Croft kan jag informera att hon är en i allra högsta graden självständig och kapabel ung kvinna, som definitivt har den förmåga som krävs att ta sig från ön förutsatt att spelaren sköter sina kort rätt.

Lara_Croft

Fongs undersökning visade bland annat att desto större glädje eller nöje (enjoyment) ett spel innebar desto mera identifierade sig spelaren med karaktären. Vad innebär det här då i DiDiDi-sammanhang? Jo, att rollspel kan innebära ett sätt att förstå en annan människa, men också att se likheter mellan sig själv och karaktären. Fong sammanfattade det som så att i slutändan hade det inte så stor betydelse vilken karaktären var utan att spelaren upplevde att hen också besitter samma förmåga att lösa problem och ta sig ur en knepig situation, må då vara att få av oss tvingas ta oss från öde öar utan förvarning, men vardagslivets dilemman kan vara minst lika om inte ännu mera krävande!

Rollspel ger möjligheten att vara någon annan för en tid. Det finns uppenbara möjligheter att låta barn och ungdomar se en situation ur en annan människas synvinkel och öka förståelsen för hur exempelvis intolerans av olika slag påverkar en människa. Detta är dramaövningar i ny tappning, men kanske i en tryggare miljö. Alla känner inte sig bekväma med att spela en roll inför en grupp, men i en virtuell värld och i ett spel kan miljöombytet göra att spelaren inte känner sig fullt lika utsatt. Det finns som sagt mycket kvar att göra inom denna gren av forskningen och det här var bara en av många intressanta infallsvinklar.

Charlotta Hilli är doktorand inom DiDiDi

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s