Från griffeltavlor till pekplattor

I Dan Åkerlunds doktorsavhandling ”Elever syns på nätet. Multimodala texter och autentiska mottagare.” (2013) beskriver han det paradigmskifte som sker i skolvärlden idag. För oss som vet vad skifte är men inte paradigm så krävs ett exempel som berör det Åkerlund skriver om, nämligen hur IT-tekniken förändrar våra uppfattningar om det mesta, också lärande och kunskap. Åkerlunds paradigmskifte utgår ifrån att pedagoger använder välbekanta metoder som varit gångbara sedan 1800-talet, men vi påverkas också av alla nya idéer om hur IKT kan tillämpas i undervisningen.

 

Bilden är tagen från http://donaldclarkplanb.blogspot.fi/2012/09/school-slates-original-ipads.html

Elever ur folkskolans tid skulle säkert känna igen sig i ett modernt klassrum där pekplattor används. Pekplattan och griffeltavlan ser snarlika ut, inte sant? Pulpeter, kateder, svarta tavlor, smarta tavlor, en och annan väggkarta – den fysiska miljön har inte förändrats speciellt mycket, men verktygens funktionalitet har det.  Pekplattan och internet ger oss bland annat en interaktiv kartbok och vi kan dyka ner i Amazonfloden, spjälka upp dess minsta beståndsdelar, utforska djurlivet i den och ta oss en vandring längs den.  De stora väggkartorna som hela klassen kunde/kan samlas kring har en viss information om ett område, men tyvärr uppdateras inte förändringar i nationsgränser eller miljön och det går inte att zooma in intressanta ställen överhuvudtaget. Vi står alltså med ena foten i folkskolans klassrum och med andra foten i det digitala klassrummet. Utmaningen är att ta med oss det värdefulla ur tidigare klassrum, men också  anamma de nya digitala möjligheterna med tanke på framtida kunskapskrav.

Griffeltavlans och kulramens historia är lång, och berättar mycket om synen på lärande. Repetition är A och O. Genom upprepade övningar nöttes kunskapen in. Pekplattan ger faktiskt liknande möjligheter – skriv- och räkneappar som hjälper eleverna att lära sig läsa, skriva och räkna. Samtidigt inser vi att pekplattans potential sträcker sig längre än så, där material kan sparas, spelas in, produceras, redigeras och delas obehindrat.

Griffeltavlan, kulramen och kartorna visar att skolan tidigt utnyttjade olika redskap i undervisningen för att stöda lärandet. De digitala redskapen är mycket mera användbara än föregångarna, förutsatt att de används på rätt sätt. Synen på kunskap förändras delvis och vi inser att det blivit svårare att memorera fakta i en tid när så mycket förändras så snabbt. Vi upplever som bäst paradigmskiftet och få lärare är egentligen kompetenta att använda tekniken som den kunde användas av många orsaker. Vi vet vad vi har, men inte vad vi får. Föreläsningar, anteckningar och repetition har varit en del av skolvärlden oerhört länge, medan pekplattan funnits sedan 2010! Vi kan självfallet förbjuda tekniken och stanna kvar i folkskolans trygga värld. Eller så accepterar vi att digitaliseringen behövs (precis som griffeltavlorna behövdes någon gång i tiderna), men på villkor som stärker lärprocessen hos våra barn och ungdomar.

Charlotta Hilli är doktorand inom dididi

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s