Lärare – fortbilda dig själv

Hur ska framtidens lärarfortbildning ske? Det är en fråga jag grunnat på under året och även diskuterat med kolleger vid CLL (Centret för Livslångt Lärande) som handhar mycket fortbildning på svenska i Finland. Kicki Häggblom har sett över fortbildningars rubriker de senaste 15 åren och konstaterade att samma teman behandlats i stora drag när det gäller digitala verktyg i undervisningen. Innebär det att frågorna är tidlösa eller att vi aldrig helt kommer vidare med dem?

I min doktorsavhandling om virtuellt lärande kunde jag konstatera att gymnasiestuderande beskrev en praktisk kunskap när de studerade på distans i virtuella lärmiljöer. Det gjorde mig uppmärksam på att digitala miljöer som elever förutsätts lära sig hantera knappast kan närmas teoretiskt. Sannolikt underskattar vi att lärande faktiskt sker i en ny miljö, där det praktiska kunnandet alltid kommer före det teoretiska. En informant beskrev lärorika interaktioner på följande sätt:

Nog för att de flesta kurser pekar ut att man ska vara kritisk till källor, men man använder ändå alltid Wikipedia, men just när man skulle sätta in länken till referensen och visa att man hade tagit en vettig referens och att den var skriven nyligen och att den var aktuell, så det var bra.

Jag fungerar som forskare i ett projekt kring fjärrundervisning och virtuell pedagogik i små skärgårdsskolor. Vid intervjuer med lärarna i projektet framgick det att fortbildningar om digital teknik är vanligen på endera för hög eller låg nivå. Fortbildningar planeras ofta för en i teorin homogen målgrupp, vilket lärare förstås inte är.

I grund och botten tror jag det handlar om att vi talar om digitalisering som ett klart definierat och förståeligt begrepp. Det är det inte. Det har dessutom förändrats under de senaste 20 åren, och fortsätter göra det.

När rektorer och lärare förväntas digitalisera skola och undervisning handlar det om flera aspekter av ett fenomen. Sociala medier och digitala plattformar är ett sätt kommunicera utåt. Det är ett enkelt sätt att delvis digitalisera skolan.

Undervisning präglas av många faktorer som inte lika enkelt digitaliseras. En lärare kan använda digital teknik för att förbereda sig eller för att förmedla information, vilket är den vanligaste formen av digitalisering i undervisningssammanhang.

Mitt forskningsområde är den virtuella aspekten som innefattar en pedagogik anpassad till en digital miljö. Det leder självklart till en mer krävande diskussion där synen på lärande, kunskap, eleven och lärmiljön måste problematiseras.

I kursen Didaktik 1 för blivande klasslärare har jag använt Twitter och WordPress för att skapa ett virtuellt utrymme där gruppen på 111 personer kan interagera med varandra och med den digitala miljön. Den är mer öppen än en statisk undervisningsplattform och mer interaktiv än ett klassrum. Den kan vara utmanande och tröttsam, spännande och lärorik. Det som den dock kräver är en aktivitet från användaren. Blivande lärare behöver förstå de möjligheter som digitaliseringen innebär.

Allt innehåll måste inte skapas av läraren och elever kan vara delaktiga i mycket högre grad än tidigare. Det du saknar information om kan du (sannolikt) leta reda på. Det finns möjligheter att utnyttja samma material i flera sammanhang. Ett exempel på det är Hannah Kaihovirta som i bildkonstens didaktik kommer att analysera didaktiska modeller som lärarstudenterna publicerat på vår kursblogg. Det öppnar för flera didaktiska perspektiv utan att lärare och studenter ständigt ska producera något nytt, nyare, nyast.

Fortbildningar kommer sannolikt att anpassas i högre grad än tidigare till individer, inte grupper. Information är relevant i ett visst sammanhang, inte vid en viss tidpunkt på året när fortbildningar vanligen planeras in.

Projektet Didaktiska Dimensioner i Digitalt lärande har tagit det som en självklar del av sin praktik att dela allt vi kan med dem som är intresserade. Seminarier streamas och publiceras digitalt. Följande seminariedag är Medietanken den 19 januari i Vasa vars innehåll till stora delar kommer att existera digitalt även efter tillfället. Principen är att vi kan lära av varandra och att innehållet säkert är aktuellt några år framöver.

Å projektets vägnar önskar jag alla läsare och deltagare avkopplande lediga dagar!

Charlotta Hilli är post-doc forskare inom projektet DiDiDi

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s